...känner mig så dålig. Vi kan inte ha kvar vår lilla buse Qnippa. Hon får inte den stimulans och uppmärksamhet hon är värd. Vi får inte ihop vardagen längre. Och då kommer det verkligen inte fungera då Josefin börjar jobba igen, jag vet det. Jag inser problemet och vill det bästa för Qnippa, men FAN vad jag redan saknar henne. Och då har vi bara tagit beslutet, inte ens börjat leta efter något hem till henne. Hon kom till oss för snart två år sedan och har säkert hunnit äta upp 5 par skor, 3 nallar och 2 kuddar. Men hon är våran hund, min hund. Min hund som jag velat skaffa sedan jag var barn, men inte fick för mina föräldrar sa att det aldrig skulle fungera. Kanske hade de rätt, men jag bestämde mig för att överbevisa dem och ändå skaffa hund nu när jag är vuxen. Eller vi ska jag säga. Jag och Josefin. Vi längtade så efter en hund, och vi valde att skaffa henne. Nu sitter vi här och klarar inte av det längre. Hur ska Edvin ta det hela? De är ju som ler&långhalm tillsammans...
Det värsta är att både mina och Josefins föräldrar protesterade högt och gärna över vårat beslut, och nu får de rätt. Som om det inte räcker med ens egna dåliga samvete.
Jag har stundtals varit så arg på Qnippa då hon börjat skälla precis då barnen somnat och därmed väckt dem, eller när hon helt oväntat farit upp i knät på en så fort man satt sig och bara velat pussa och slicka en i hela ansiktet, fast man bara velat vara ifred en stund efter jobbet. Jag har varit arg på henne då hon ätit upp kläder, skor, leksaker och så vidare. Men säga vad man vill om hennes beteenden, hon är den snällaste och lojalaste hunden jag någonsin träffat. Fast att ungarna dragit henne i svansen och busat lite för hårt och länge för att det ska vara helt ok så har hon som mest gått iväg och lagt sig, aldrig sagt ifrån eller blivit arg. Hon är alltid glad och vill helst av allt bara leka och gosa hela tiden.
Nu är jag bara arg och besviken på mig själv för att jag inte fått det att fungera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar