Kamrater, medmänniskor...

...vi har ett udda läge i Sveriges politik. En sur frukt skördad av år av missnöje bland folk i vårt avlånga land. Enda anledningen till detta kan bara beskrivas som ett fatalt misslyckande från alla de etablerade partiernas förmåga att nå ut med sina budskap till befolkningen. Vi har fått in rasister i Sveriges Riksdag.

Vi har dessutom visat att våran egoism och ständiga jakt på mer pengar väger tyngre än svaga (och starka men drabbade av kris eller sjukdom) människors tillvaro. Vad är det som har hänt då man anser att innehållet i plånboken är viktigare? Ser vi ett resultat av vad det moderna samhällets ha-begär av allehanda prylar, karriärslystenhet och strävan efter att vara viktig har skapat?

Hur kan det komma sig, då vi sett hur arbetslösheten och utanförskapet ökat, integrationen misslyckats, folk lämnas sjuka och drabbade utan ersättning, miljöpolitiken glömts bort, jobbfrågan blivit ett sorts sektliknande mantra, att vi ändå ger den tidigare regeringen fortsatt förtroende? Inte för att alla dessa punkter har tillgodosetts innan heller, men hur kan man inte kräva maktskifte? Eller är det det vi gjort, i form av främlingsfientlig anda genom att rösta in Sverigedemokraterna i riksdagen och därmed skapa politisk härdsmälta? Tror att risken för att alla ovan nämnda punkter enbart kommer förvärras ytterligare med det läget vi nu fått.

En fråga jag funderat länge på är, att större delen av Sveriges befolkning är låg/medelinkomsstagare och man är anställd. De flesta är ju inte företagare, styrelseordföranden eller liknande. Den stora majoriteten är alltså helt vanliga människor. Observera att detta enbart är en teori, en enkel fundering om man vill. Varför röstar så många borgerligt? Bara i kontrasten mellan begreppen vanligt folk och borgare klingar det märkligt. Är det så att vårat statusberoende folkslag vill känna sig lite finare? Vill vi ge sken av att ha en viss status vi kanske egentligen inte har? Vissa har verkligen grund för att rösta borgerligt, som de som verkligen har pengar, makt etc. Men enligt samhällsnormer och gällande verklighet borde verkligen inte så många ha grunden för det. Röstar vi blått för att det är lite finare, lite bättre om man säger att man är moderat eller liberal än om man säger sig vara socialdemokrat? Om det är så, varför är det då så? Är vi så naiva och svaga att vi är så desperata att tillhöra en grupp som har det lite bättre än andra, att vi är villiga att ge sken av det även om det i praktiken inte är så?

The struggle continues...